Jag söker det som fyller mig till bristningsgränsen av intryck och liv, för att sedan tömma mig totalt. På flyget dit - vitt vin i en miniflaska, fönsterplats, flygvärdinnan med stram filmisk hårknut, jag är segerviss, lugn lycka. På flyget hem - gångplats, jämte två blonda barn med Arsenal tröjor, som leker flygplats med ett Norwegian Air kit. Jag lyssnar på Grenade med Bruno Mars just som planet gasar och lämnar marken, 30 minuter försenat. Tårarna sitter under huden, på kindbenen.
Ibland tänker jag på dig som en karaktär i en Bret Easton Ellis roman, för att du är sista utposten på samma sätt som de är sista utposten. This is where it's pure, this is where I want to end up. Disappear here. Disappear here, som i att gå bort mig, förlora mig här bland Daily Mail Weekend kastat på beige heltäckningsmatta, som i Tour De France på TV, sexpack Coca Cola i kylen, skrynkliga jobbskjortor som hänger på galgar vid trappavsatsen i väntan på att strykas. Disappear here som i fluffigt duntäcke i en julihetta som kom och gick, efter avgaser i The Big Smoke, nära men på betryggande avstånd. "There are no rats here. There are rats in London, but not where I am."
Jag gillar ditt ointresse för till exempel hundar och musik. Jag känner igen mig i dig i den här samtiden, jag tyr mig till dig för att min värld länge bestått av långsamma, kärleksfulla, kreativa, argt politiska människor- sådant jag inte kunnat identifiera mig med. Jag gillar att du tycker att alla ska sort themselves out. Jag tänker på när min pappa är tyst, att hans tystnad alltid är så högljudd. Hans tystnad är full av distraktion, trögflytande "viktiga" tankar. Hans tysthet viberar på ett obehagligt sätt, jag hör hur det knakar där inne, tassar på tå för att inte störa, vågar knappt andas. Din tystnad kan vara just sådan. Även om du tittar på mig och ler när jag berättar om det, så tänker jag med en sten i bröstet att du är likadan.
Fredagen försvann i storstadshetta inne på Hamley´s Regent Street. En kille kom rusandes fram till mig på roller blades, skrek "Good after-morning, how are we?!" och jag gick och gick och gick. Efter 10 timmar träffade jag M på Borough Market och när du kom dit efter att ha jobbat över, vinkade jag genom folkmassan. Ms kompis och ex kom, en unemployed DJ som bett en oligark från Texas att dra åt helvete för att han betedde sig illa i kön till the British Museum, där han då jobbade. Jag frågade dig om det efteråt, du sa typ att det var well out of order och att man faktiskt får stå ut med vissa saker som anställd. Precis som att jag skojade i dagar efteråt hur det vore om du sa upp dig från ditt jobb i Westminster för att try and make it as an unemployed DJ. Vi hade mycket roligt åt det fullkomligt otänkbara i det. Efter fem timmar fick du leda mig till Waterloo och jag var så full och hungrig och trött. Vi gick till Sainsburys och jag minns den inspelade rösten.... Please insert card, och du gjorde det och vi satt på tåget till Kingston och åt pasta och jag somnade på ditt bröst. En kille kom på och ropade ditt namn. "Move over there!" sa du till mig och jag ansträngde mig för att vakna och vi satt mitt emot Tom som pratade om din pappa och fotboll. I sängen en timme senare säger jag "It hurts" och du säger förlåt och vi somnar och jag har vant mig vid hur du håller om mig nu, vi är kompatibla och jag sover bra andra natten och tredje natten och fjärde natten, men aldrig första natten.
Vi åker till Brighton och du kör dina föräldrars bil. Jag observerar hur du kör. Alla kör olika. Vi äter glass och det är en del trafik och sedan är vi framme och vi går runt the Lanes och det är kitschigt och vitt och soligt. På stranden blåser det så att man knappt kan prata, vågorna är höga, vi ligger ner på stenarna och jag plockar med mig tre hem. Vi pratar om när jag jobbade på McDonalds. Du berättar om när du jobbade som servitör i Kingston och spillde en flaska vin i en mans knä. "Whenever a bottle of wine came up as an order, I used to pretend to look really busy." Jag har våta trosor, du rinner ur mig. Vi sitter ner och tar en kaffe och en cola på en bio och sedan går vi till Basketmakers arms och det är din favoritpub och vi äter och L kommer, jag har inte träffat henne på ett år. Hon frågar dig: "You're not a tory, are you?" och du skrattar så att jag blir lite kär. I bilen hem till Kingston är jag trött och glad och lite full, du håller på att somna. Jag frågar dig, "Would you rather be an unemployed DJ or a car mechanic?" och du skrattar, säger tough call och att du hatar bilar. "You have to quit your job either way, if you go for the unemployed DJ you only have a couple of gigs a week and they are all in Hackney and you get paid in beers. If you're a car mechanic you, obviously, have to learn a lot about cars, but you're only gonna work 3 days a week." Du väljer bilmekaniker, och på en uppförsbacke nära dina föräldrars hus uppenbarar sig plötsligt ett trafikljus som lyser rött, "PLEASE WAIT FOR GREEN LIGHT" står det. Vi står i den backen i säkert tio minuter, till bilen börjar ge ifrån sig svart rök och lukta bränt. Du tittar oroligt bakåt och sedan kör du, trots rött ljus, bilen hostar. När vi parkerar på uppfarten öppnar du motorn och jag står bredvid och fnissar medan du säger "I have no idea what I am looking for...." och kanske skulle du blivit bilmekaniker ändå.
Vi ligger i sängen i ditt pojkrum och det är kvällssol och vi är trötta och ölen håller på att sakta gå ur kroppen. "What's this arrangement then?" säger jag för andra eller tredje gången och vi skojar om att du ska strypa mig i den elektriska ledning som går från taket, som mynnar ut i en lampknapp. "Do you want to talk more?" undrar du och jag säger ja. "I like talking to you", säger du och låter alltid så avskalad och självklar. Vi säger, ska vi ha sex med någon annan. "I don't want you to", "Me neither. I didn't like it when you did it." "None?" Or 1-2? säger jag. Du svarar: "Maybe none?" och jag vill väl bara känna mig ägd, tryggheten i att vara någons ägodel, bara den lilla lilla del jag ändå visar upp. "This arrangement is on, it's very much on." Jag säger: "Haven't you been practicing the none-arrangement so far anyway?" och du skrattar, och jag skyndar mig att säga: "That wasn't a mean remark!"
I vardagsrummet tittar på vi en svensk film som heter "Skumtimmen" med Lena Endre, den är så dålig och jag skrattar och ligger med huvudet på ditt bröst och du tar på mig och när jag byter position och försvinner, säger du "Come here" och jag ryser till. Den natten är jag trött men vaknar med jämna mellanrum av att du drar mig närmare till dig, med hakan vilandes på min axel, handen på mitt bröst, armen under min hals. När jag vaknar är du borta, jag sms:ar dig, skriver först så som du brukar skriva: "Hi" och du skriver "Would you like a drink?" och du kommer upp med en instant coffeee och jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men jag räknar till tretton gånger innan jag åker hem och jag är öm men önskar att det vore värre.
Alla Wetherspoons luktar likadant, alla brittiska hem luktar likadant. Jag är i Holborn och det är cider och öl och pintmärken och rökig matta. I ditt hus, tvättmedel, trycksvärtan från The Times (din favorittidning) man får den gratis på Waitrose om man handlar för mer än 5 pund. Din fäbless för att vända mig på mage - har vant mig vid det nu, ryser av det, älskar det. Din distanserade blick efteråt. What are you thinking about what are you thinking about what are you thinking about. Nothing nothing nothing.
Jag förstår inte dig, jag kan inte work you out. Är du en tönt, eller är du cool? Är du en tonåring eller är du jättevuxen? Du var med i scouterna så länge att det blev pinsamt och du började ljuga om det. Du älskade det. Du ansökte om att gå på Oxford och du kom på intervju, sedan sa du att du tycker sport är lika viktigt som det akademiska livet och du kom inte in. Du har kondomer i plånboken och jag frågar: "Wouldn't it be embarrassing if they fell out when you're buying lunch?" och du skrattar, som om du aldrig tänkt på det, men svarar "Yes would be a bit." Du kollar koncentrerat på tennis, på tour de france, du drar bort pristaggen på en h&m t-shirt och du äter isglass efter isglass, dricker cola efter cola. Sedan ska du gå på mingelparty med David Cameron (utan plus-en) och du för dig med mina vänner, du frågar dem saker, du pussar mig på kinden när du ansluter, du håller om mig. Jag känner sorg när du blir introducerad för dem en efter en, hur du blir levande, hur hotellnätterna i mars förlorar något signifikant. Hur du min litterära figur blir verklig som den människa av kött och blod du är; det enda du någonsin utgjort dig för att vara.
Kingston känns som Solihull. Minns alla dagar i Solihull. Vi tittar på filmen om Amy Winehouse och det är andra gången vi gör något relaterat till henne i London. "What are we gonna do next?" undrar jag och du påminner mig om att vi har huset där hon bodde kvar, för att inte tala om hennes stammispub. Du tycker inte om filmen, jag tänker hela tiden hur du tänker att Blake Fielder-Civil borde sort himself out och när vi går ut därifrån säger jag. "Spare me your sugarcoated bullshit lies" och du skrattar, hade så lätt kunnat säga något mumlande positivt. Det regnar och vi går igenom Kingston för att titta på Wimbledon på en pub. Ett lokalt rockband spelar några gräsliga låtar på en marknad och vi äter hamburgare på stående fot. Du pekar på puben där du jobbade, delen av River Thames där du åkte båt med scouterna, din pojkskola som bussen kör förbi. Jag sparar allting inom mig. På din local kostar ölen plötsligt under 3 pund och det börjar duggregna och blåsa och det är kanske en av de trehundra tristaste pubarna i London, men det är som att vi båda verkligen slappnar av. Du har på dig din mammas Adidasjacka och den är lite smutsig och vi sitter ute och röker och jag pratar om min pappa. Du ställer frågor. Om hur det är med mitt ex, du undrar om jag mår bra, du håller händerna på mina lår och tittar uppmärksamt på mig och du kikar i min väska och lägger märke till min anteckningsbok. Du vill läsa något, snälla, vad som helst! Jag river ut en sida till dig från den 27:e maj och du kan inte läsa min slarviga svenska. Du ber mig läsa högt, och det står något om en kurator. Jag översätter och du blir orolig, eller så spelar du. Jag frågar om du inte pratar med dina föräldrar om något. "Not my private life. I don't find it very easy to open up" och jag suger i mig allt, blir tacksam för att du erkänner det. "They have met my previous girlfriends, but not any.... flings." Vi pratar om Köpenhamn, du som säger dig vara så intresserad, men aldrig visar det. "Did you get on with him?" undrar du plötsligt nyfiket. "Do you want to see him again?" "No, because I want to see you again." Du svarar: "You will see me again."
"Would you say this is more than a fling?"
"What constitutes a fling?"
"I don't know."
"Me neither. But yes. This is more than a fling."
Vi går in och spelar bort 10 pund i en automat. Du försöker vinna ett gosedjur till mig, men misslyckas. När vi kommer hem är det som att vi har fått något som kan likna en vardag. Jag ligger halvnaken tätt omslingrad med dig i soffan, vi äter en halvbränd pizza och ser på TV till vi båda somnar. På måndagen ska du jobba, men du skriver något till din chef och åker aldrig dit. Vi går runt i huset i en dag som håller på att ta slut innan den någonsin kan komma att börja. Jag läser om den där tjejen från East London som rymt till Syrien och gift sig med en "ginger jihadi" och du jobbar hemifrån, koncentrerat med laptopen. Jag tänker på alla frågor jag inte ställer till dig. Det känns mer spännande att inte veta.
Public affection. Det är annorlunda nu än i Sverige i maj - då när det var sista gången. Du håller armen om mig när vi sitter på övervåningen på bussen. När vi röker utanför puben i Kingston säger jag att Stockholm är den mest tatuerade staden i världen, och du frågar när jag ska skaffa en, och jag säger: "Never, cause you hate them, and I want you to like me!" och du drar mig till dig och säger "That is so sweet."
Du har ett intressant sätt att svara på frågor, du lägger fokus precis på vad frågan är och svarar faktamässigt och osentimentalt. Du har ett intressant sätt att skriva. Stiligt, fåordigt, korrekt, orden blir snygga och avskalade, ser annorlunda ut under dina knapptryck.
I avsaknad av analyser, eller i din svårighet att öppna dig - som väl är något negativt- finns också något för mig att lära. Något om lugn och livets gilla gång. Att våra ständigt fåfänga försök till känslotömning, träffande beskrivningar, grandiosa utsvängningar, allt för att göra oss förstådda, om så bara inför oss själva - inte heller leder till något konstruktivt, någon sanning, kanske knappt lindrar och lättar.
Du gör inte helt fel och jag gör inte helt rätt.
Upphör här
No comments:
Post a Comment