I would kill a plant slowly for you

Att vara i London är att vara mitt i livets innersta kärna, man känner dess pulserande livmoder, men motsägelsefullt är det också precis tvärtom; man är avskärmad från livet, distanserad, inne i något utmattande, omslutande. 

J kom springandes till Victoria just som jag satt på mitt handbagage och lekte med telefonen. Jag såg honom i ögonvrån, iklädd kostym. Auktoriteten i kläderna, han blev en ny person för mig. Jag kände mig generad. Är det här till mig, får jag det här? Jag har på mig silvriga skor och ryggsäck. Omedelbart tänd av kontrasten. Jag som en osnuten skolunge, han propert klädd efter en lång dag in the city.

Vi åker till Wimbledon och J säger något vagt diplomatiskt om de positiva aspekterna av George Osbornes budgetsförslag. Jag vill röra vid honom men vågar inte. "What do you reckon to him?" säger han och pekar på lite olika killar. "Why, do you want to hook me up with someone else?" säger jag sårat och då drar han mig till sig och kysser mig. Hans kavaj hänger på en gren på en stor växt bredvid oss och min ryggsäck ligger slängd på bagaget. "No I don't, I am really glad you came."

Ett par timmar senare står vi på stationen och väntar på tåget. Vi kysser varandra. Två tonårskillar kommer springandes mot trappan, de vrålar "Get a room you two!!" Vi tittar på varandra och skrattar. 

"Were you not upset when I went to Copenhagen?" försöker jag.

"I was. I was disappointed even though I didn't have the right to be. I felt pissed off." 

"Did you smash something? Did you smash a plate?"

"I don't smash things and I am not greek."

"So how were you upset then?"

"I don't know. I thought about killing a plant slowly. My mum's plants back home. I am supposed to water them now they're on holiday. I would kill a plant slowly for what you did."

Vi åker hem till ett fint hus i Suburbia och vi får varandra och J säger "I think I am nervous" och jag faller lite mer. Han väcker mig mitt i natten, han brukar göra det. Han är den som får göra det.

På morgonen säger jag att jag ser fram emot en het betongdag på egen hand i staden. 

"I am going to sit somewhere and write", säger jag.

"What are you going to write?" undrar han med samma nyfikenhet i rösten som han har när han frågar vad jag egentligen bär omkring på i min tunga handväska. 

"Poems about you", svarar jag och vi skrattar och han pussar mig på munnen, det är casual friday så ingen kostym. Han skriker "Bye!" innan han drämmer igen dörren och jag är ensam och planlös i ett rum i Kingston med utsikt över en trädgård som badar i solljus.