ibland önskar jag att pappa bara någon endaste gång kunde tilltala mig med mjuk uppmärksam röst och säga

hur mår du, hur har den här sommaren varit för dig, hur är det med allt, jag finns här, jag bryr mig och du måste inte vara stark jämt

så att jag kunde få slippa att hela tiden gå runt och bete mig.... sturskt.

så att jag inte behövde känna att jag så ofta befinner mig på öppet hav i en sjunkande båt med många simtag till land

jag önskar att han inte frågade mig, med barnsligt sårat tonfall,

är det tråkigt här eller?

när jag sitter på altanen, stel som en på nåder inbjuden gäst, och tänker att villaträdgårdar representerar alltings död och tomhet.