Nu har jag känt O i ett år. Eller i två nätter. Jag åker hem till honom och hans lägenhet har neddragna persienner, svarta gardiner, två TV's på 40 kvadrat, en märkligt målad canvas föreställandes Morrissey och litteraturen består av golftidningar, Rocky och Allt om historia. Han säger att han har dåligt inredningssjälvförtroende och om han ser något han tycker är snyggt vågar han inte ens lita på sin smak. Vi ligger i soffan och han har laddat ner Ignition bilspel- mitt barndomsspel. Han ropar koncentrerade kommentarer till TV-golfen, som min pappa alltid gör, och jag har hög puls när jag styr en polisbil på Tokyo Bullet-banan. "Var det såhär när du växte upp?" frågar O och ler och jag skrattar, "Haha, ja! Exakt såhär var det när jag växte upp!"

Han berättar mysiga historier. I tisdags släpptes Windows 10. Dreamhack är kul. En gång köpte han ett sexpack öl och en tandborste och killen i kassan sa: "Bortamatch eller?" På morgonen kysser han mig med sina 1,90 cm på Olivedalsgatan och jag stirrar ihåligt, med ett leende, på en fjärran punkt hela vägen hem.