En tillflyktsort som också är hemma. Trots att till och med flygresorna är rutin slutar jag aldrig tänka att livet där nere på marken är helt annorlunda, mot när jag också är där nere. Uppe i ingemansland har jag glömt av livet där nere och tänker att alla som är kvar företar sig livet på nya sätt jag inte ens kan föreställa mig.
Följer med och hälsar på J&P och har aldrig tänkt på hur lika J och Mark är. Trots att deras liv är raka motsatsen till varandra - J som lugn familjefader i utkanten av en inte så blomstrande brittisk småstad - och Mark som europeisk jetsetter i diverse huvudstäder. Men de gestikulerar och berättar likadant. Fast living i konversationsform, inga långa pauser, ingen tid för eftertanke. Bara ren underhållning.
Är i Birmingham med Ellie. Man får som vanligt stå i kö för att åka rulltrappan ner på Bullring. Går till Canalside och Ellie pratar om hur tillkämpat artiga och trevliga britter är i alla situationer. Jag tänker att just det skapar en generellt mindre deprimerande atmosfär. Man får inte säga att man mår skit här, säger hon. BLIR inte saker och ting bättre om man bara struntar i allt vardagligt misery? Britterna är både fattigare och fullare än oss. Men lyckligare? Antagligen.
Nyår. Tycker om att känna mig mig som hemma trots att jag alltid varit en tourist ("just looking at the view.") När taxin guppar genom staden på väg mot dess utkanter säger vi "didn't someone get stabbed in there?" och pekar mot en öde spelautomat i en halvt upplyst bar.
Det finns inte mycket som är en sådan urladdning som att åka hit. Alla är i Stoke. Jag berättar för Meg att ABBA är svenska - "Did they used to live there?" frågar hon storögt och Scruffy krafsar otåligt på våra fötter i det rökiga sovrummet en trappa upp. Nana böjer ner huvudet i sorg och högaktning inför de psalmer som spelats på en begravning ett par dagar innan och ingen förstår varför vi inte har gift oss än. Bröllopshetsen är rörande. Det faktum att man blir mer ifrågasätt för att man inte gifter sig än för att man gör det - är även det rörande. Sitter hon i sitt välstädade hem nära Meir och skakar på huvudet i äkta disbelief åt att D inte friat? Vad är det för fel på honom?
Vi hör berättelser om S&Ks resa till Jamaica. Amerikanerna som vältrade sig i hashbrownies och Bob Marleys hus som kändes som en enda stor turistfälla. När AC:n inte fungerat på några dagar bjöd hotellet på ett par "VIP"-middagar med hummer och champagne. Rom, solen, morgonfyllorna.
Jag handlar en uppsjö lotions, smink, böcker, kläder, tidningar och prylar i ett fåfäng försök att ta med mig en bit av själva landet tillbaka. Tror att det ska rädda mig från att förvirrat stapla runt i mitt hemland och fundera på om jag är en tillräckligt bra feminist eller inte, när jag helst bara vill hälla gravy på steamade grönsaker och garva ihjäl mig åt något hjärndött på TV.
Likt britterna ha en livsförlängande positiv attityd gentemot min egna osunda livsstil.
Jag BLIR gladare av att omge mig med folk som är oförställt glada utan att förvänta sig skäl till överdådig lycka.
En kopp svart te med mjölk - lycka, lovely!!!
En all-inclusive-buffé i ett turistparadis - lycka, lovely!!!
Hur kan vi ha mer, ibland vara bättre upplysta, mer forward-thinking- och de lyckligare?
Det är.... orättvist!
Är det för att vi tänker på alla fel vi gör i det att vi kan så mycket?
Även i deras enkla lycka över ingenting särskilt vilar så mycket tacksamhet som vi sedan länge tagit för givet.
"Perhaps the first thing to say is that I experience at least a little pleasure every day. I wonder if this is more than the usual amount? It was the same even in childhood when most people are miserable. I don’t think this is because so many wonderful things happen to me but rather that the small things go a long way. I seem to get more than the ordinary satisfaction out of food, for example—any old food. An egg sandwich from one of these grimy food vans on Washington Square has the genuine power to turn my day around. Whatever is put in front of me, foodwise, will usually get a five-star review.
"Don’t say that was delicious,” my husband warns, “you say everything’s delicious.”
“But it was delicious.” It drives him crazy. All day long I can look forward to a popsicle.
The persistent anxiety that fills the rest of my life is calmed for as long as I have the flavor of something good in my mouth.
... Real love came much later. It lay at the end of a long and arduous road, and up to the very last moment I had been convinced it wouldn’t happen. I was so surprised by its arrival, so unprepared, that on the day it arrived I had already arranged for us to visit the Holocaust museum at Auschwitz. You were holding my feet on the train to the bus that would take us there. We were heading toward all that makes life intolerable, feeling the only thing that makes it worthwhile. That was joy. But it’s no good thinking about or discussing it. It has no place next to the furious argument about who cleaned the house or picked up the child. It is irrelevant when sitting peacefully, watching an old movie, or doing an impression of two old ladies in a shop, or as I eat a popsicle while you scowl at me, or when working on different floors of the library. It doesn’t fit with the everyday. The thing no one ever tells you about joy is that it has very little real pleasure in it. And yet if it hadn’t happened at all, at least once, how would we live?"
/alla delar från "Joy" av Zadie Smith
2 comments:
Fint. Zadie Smith är bra också.
Tack
Post a Comment