RK

Läste en intervju i ELLE med någon Sasha Grey och det fick mig att tänka på när jag som 18 eller 19 åring mejlade med Richard Kern. Jag ville att han skulle fotografera mig och han svarade och bad mig höra av mig om jag kom till New York. Jag skickade några bilder där jag poserade apatiskt i en oversized röd tröja jag köpt på typ röda korset och då svarade han, att ibland kommer han ju till Europa också. Det blev väl inte så mycket mer med det. För mig räckte det kanske med hans snabba svar. Men jag tror att jag främst ville bli fotogrferad av honom för att jag kände så  många som skulle motsätta sig det. Jag känner nog ännu fler idag. Jag höll inte tyst om det av någon som helst skam, utan för att jag då som idag var min egen bästa vän och med henne delade jag den hemlisen. Jag kände att ju fler som anser honom vara en slemmig gubbe och mig ett naivt offer, desto mer ville jag det. Det var kanske bara vetskapen om den synen på det som gjorde mig intresserad överhuvudtaget. Ångern jag borde känna efteråt var redan skapad och så uttänkt att den skulle serveras mig som på ett fat. Jag hade inte ens behövt känna efter om det var min ånger eller samhällets.