Vad som var

Jag går genom min uppväxtstad sen kväll en söndag i februari. På min knappa kilometers promenad stöter jag inte på en enda människa. Funktionella städade institutioner ligger på rad efter varandra, som kvävda på liv. Plötsligt förväntar jag mig något av det jag för länge sedan gladeligen flydde. Det som händer nu är för nära inpå, omöjligt att sammanfatta när det ännu rör på sig, gnisslar och kvider. Vid stora omvälvande händelser börjar jag ofrivilligt se bakåt, efter det som betydde något för mig tidigare när jag var mer ren, inte så färgad av erfarenheter och motgångar. En gränd bakom stammiskafeet dit vi tog bussen om eftermiddagarna för att spana på de som gick på gymnasiet innan vi själva gjorde det. Där jag gick ut för att kyssa min första kärlek när hjärtat ännu stod på vid gavel. Jag hastar förbi alla minnesmonument, viker av vid viktiga hörn. Alla har gått vidare och inte minst jag själv. 

Det är som att den alltid kommer ikapp förr eller senare - känslan av allt det som var och blev och det som sedan gick och försvann.