Lägenheten ändrar karaktär nu. Det är kanske oundvikligt, men det är verkligen inte utan sorg. Lite utsuddat är det, vilken del av sängen som är "din", nu ligger jag kors och tvärs och belamrar sänggaveln med kaffekoppar, treoglas och tranbärsjuice. Mina hushållsbestyr är färre. Det slår mig som en blixt ibland, att jag inte längre tvättar dina kalsonger. Det kan fara en snabb känsla då, diagonalt som ett kort spjut, inombords. Fågeln skriker fortfarande i ventilen. Jag kan inte minnas senast jag lagade en middag. När jag kommer hem från jobbet väntar ingen på mig, ingen ringer. Jag vill skriva mig till rytm, vill skriva en beat, vill få ner det som det är. I regnet, som är så persistent, framför datorn - jag tänker på Dan och Larry.
När jag och D umgås är det hela tiden med en gnagande irritation. Han bjuder på middag, pratar om några han dejtar. Vi är så förbrukade för varandra, kraften i det chockar mig nästan. Men viktig kontakt behöver inte alltid vara så jävla mysig. Jag säger till honom, att vi behöver ha ett riktigt slagsmål, få ut något ur vårt system. Kanske en timmes brottningsmatch, eller boxas. Kanske en bruten näsa, en blåtira, en fläskläpp. Jag tror att det hade gjort oss gott, att det hade varit sunt.
Går genom parken för en jobbintervju. Är ganska osugen, känner inte att jag har förmåga att tränas just nu, är fortfarande uppstressad och har problem med koncentrationen. "Sätt dig här och vänta, han kommer strax!" kvittrar en servitris. Jag väntar. Och väntar. När "han" är 26 minuter försenad och ingen har bemödat sig att utbyta en blick med mig så reser jag mig. Öppnar dörren. Och går därifrån.
På lördagsnatten dyker M upp - nästa stora grej, trodde jag. Han ser ut som en nazists våta dröm och bedyrar att han och ingen annan är mitt äventyr. Jag gör en sökning på honom och hittar en poänglös artikel i en större morgontidning, vilken avhandlade att hans dåvarande flickvän en gång fick förhinder när de skulle resa iväg tillsammans. M åkte iväg själv - en upplevelse han kom att uppskatta då han själv kunde bestämma när han skulle göra vad.
Till mig föreslår han en natt i Köpenhamn, han ska ändå dit med några polare. De nästkommande kvällarna skriver han till mig, "Mer! Sära!" och jag gör kanske det, motiverar det lojt med, "Varför inte?" Det går lite... liksom, överstyr. Efteråt känner jag mig inte speciellt smutsig, lite grann kanske. Så till den grad att jag på något sätt inser att jag nog inte alls vill jobba på en bordell i Tyskland, men ändå vidhåller att man kan vilja det. Jag frågar honom om han respekterar kvinnor mindre, när öppningsrepliken ser ut såhär, när man inte ens bryr sig om att förstå vad den andra gör (det var i och för sig ganska skönt att slippa den satans frågan.) Han säger direkt att absolut inte, det är ingen skillnad. Det är det visst, men det vet han inte om själv.
Jag är på något sätt ett fan av att det oreflekterade och simpla, det som är drivet av lust och reflex. Jag har svårt för folk som skojar för mycket och folk som tänker för mycket. Otåligheten i mig rasar - mitt liv är att vänta på alla långsamma. Medan de tvekar och grubblar står jag bredvid och stampar.
Men det finns ju grader. Några dagar senare, efter en rörande tystnad, drar M tillbaka sitt förslag om hotell i Köpenhamn med förklaringen att "Det är så långt ifrån vad jag är och gör."
Är det verkligen sant? Är det inte bara så långt ifrån vad du tror att du vill göra, den du trodde att du var?
Han vill att jag ska motivera honom, han frågar: "Vad tycker du?"
Åh herregud - vad tycker jag? Jag tycker att du är ett ängsligt troll! Försvinn!
No comments:
Post a Comment